"Sandra"

"För några år sedan fick jag kontakt med en jämnårig kille via internet. Vi bestämde oss för att träffas efter endast ett kort samtal på msn. Jag åkte hem till honom och vi umgicks hela kvällen. Vi började sakta men säkert lära känna varandra och vi började umgås alltmer oftare. Han var väldigt närgången vid vissa tillfällen och visade klart och tydligt att han ville ha sex. Men det ville inte jag. Jag tyckte det var för tidigt och ville vänta eftersom att vi då inte var i ett förhållande. Vilket han accepterade efter lite tjat. Efter två månader blev vi tillsammans. Fast jag kände hela tiden att något inte stämde. Vi umgicks aldrig utanför hans lägenhet. Han ville alltid att vi skulle vara där. Det gick jag med på även fast jag tyckte det var konstigt. Vi hade våra bra stunder då vi faktiskt kunde sitta och prata om livet. De stunderna älskade jag.

Men sedan kom den dagen. Den dagen då jag blev våldtagen. Vi bestämde att vi skulle ses och han föreslog att vi skulle vara hos hans kompis istället för hemma hos honom. Jag gick med på det och tänkte att det kan vara kul att få träffa hans kompisar och få se vilka han umgås med. Lägenheten var liten och mörk. Det första jag såg var en kille som satt vid en dator och en tjej som satt på en soffa och tittade på TV. Jag blev presenterad för tjejen, killen hälsade inte. Men vi var inte ensamma i lägenheten, i ett hörn på en madrass låg två killar på två tjejer och hade sex. Jag blev chockad och frågade min kille vad de höll på med. Han bara skrattade och sade att jag inte skulle bry mig om dem. Men jag fick obehagliga känslor och sade att jag ville gå därifrån. Han övertalade mig att stanna. Efter en stund gick tjejerna. De var unga svenska tjejer. Alla killarna som befann sig där var av utländsk bakgrund. In kom en till kille, en kompis till dem. Han hade med sig mat från McDonald’s och hasch. Alla började röka på. De erbjöd mig. Jag tog ett bloss sen fick det vara nog. Jag ville gå därifrån. Plötsligt tog min kille tag i mig o viskade i mitt öra ”ta av dig kläderna”. Jag skrattade och trodde att han skämtade. Men då tog han tag i mig ännu hårdare och nästan skrek. Han tvingade mig att ta av mig mina kläder. Det kändes förnedrande. Jag var rädd för det som skulle komma. Mitt skrik på hjälp var förgäves. Ingen annan lyssnade eller brydde sig. Den där tjejen satt bredvid och tittade på TV. Han våldtog mig och sedan stod hans kompisar på kö och gjorde detsamma. Fyra av fem killar valde att våldta, en tittade på. Han blev senare uppmanad av hans vänner att våldta mig. De lekte med mig, filmade tog bilder och skrattade. Jag kände mig som deras leksak, ett objekt. Jag spenderade hela natten där i den lägenheten och blev utnyttjad av fem män. Ju längre tid som gick ju mer kände jag hur allt bara försvann inom mig. Jag ville dö. Efter flera timmar drog mitt ex upp mig och sade: ”Vi är klara med dig nu. Du kan gå”. Vägen till tunnelbanan var lång. Jag stannade vid en bro på vägen och funderade starkt på att hoppa. Jag ville inte leva längre. Kroppen värkte och själen blödde. När jag väntade på tåget kände jag smaken i min mun och jag spydde. Klockan sex på morgonen kom jag hem. Jag satte mig i min säng och stirrade upp mot taket. Det var svårt att förstå vad som hade hänt. Jag kände bara ett stort tomrum inom mig. Allt som jag någonsin känt och allt som en gång var mitt var nu borta. Jag var inte samma person längre.

Klockan sju gick jag upp ifrån sängen och begav mig senare till skolan. Jag hade inte sovit något, bara stirrat upp i taket. I skolan hade vi prov. Jag kom för sent. Men det gjorde inget. Jag kunde ändå inte skriva ett enda rätt svar. Min hjärna var blockerad från såna tankar. Jag minns att jag skrattade den dagen. Hela dagen. Överdrivet mycket, så att ingen skulle märka att det hänt något. Jag dolde mina blåmärken. Det var ingen som märkte något. Det blev helg och jag fortsatte att vara extremt glad. Det var min fasad. Men veckan efter rasade den. Verkligheten kom ikapp mig. Jag började inse vad som faktiskt hänt. Men jag försökte förneka det för mig själv. Jag tänkte aldrig berätta det för någon. Det var något som jag skulle begrava djupt inom mig och aldrig låta komma upp till ytan. Jag berättade för alla att vi gjort slut. Men jag berättade inte orsaken till det. Alla trodde att jag var ledsen för att vi gjort slut.

En vecka efter våldtäkten skrev han till mig på msn som att ingenting hänt. När jag svarade med att vara arg och sa åt honom att låta mig vara ifred blev han förbannad och sa att jag var en hora och att jag inte får säga det här till någon. Jag blev rädd och stängde in mig i mig själv ännu mer. Jag kände mig dum för att jag gått på hans lögner och för att jag gick dit den dagen. Men det var något som jag aldrig skulle kunna ändra på. Perioden efter våldtäkten var en hektisk tid då vi skulle ta studenten lite mindre än en månad efter. Jag kunde stänga av alla känslor som var kopplade till våldtäkten och istället försöka koncentrera mig på det som hände just då, allt som hade med studenten att göra. Jag försökte att ständigt hålla mig sysselsatt för att slippa tänka på våldtäkten. Jag tog körkortet strax efter studenten. Jag jobbade för fullt. Allt för att slippa tänka. Fast detta beteende fungerade bara temporärt. Sedan stannade allt och jag fick tid att tänka. Det enda som snurrade runt i mitt huvud var minnet av våldtäkten. Efter en månad bröt jag ihop. Två kompisar var hemma hos mig och vi tittade på american pie. Det blev för mycket. Jag blev ledsen och de förstod att något var fel. Jag ville inte säga vad det var men de gissade sig till att det hade med mitt ex att göra. Att något hänt. Det hade de rätt i. En vecka senare berättade jag för dem. Den ena kompisen sade åt mig att glömma det och valde att inte stötta mig då hon tog ett stort avstånd från mig efter att ha fått reda på det. Den andra började gråta och blev ledsen, hon kom att bli ett stort stöd för mig och en av anledningarna till att jag började må bättre.

Ibland fick jag samtal från honom. I början svarade jag och hörde hur han gång på gång hotade mig till livet om jag skulle berätta. Men sedan slutade jag att svara. Då fick jag ett meddelande istället. Jag var rädd för honom.Sommaren passerade förbi och jag mådde bara sämre och sämre. Min vän som fanns vid min sida hela tiden tyckte att det bästa skulle vara om jag gick och pratade med någon. Hon tog kontakt med en kurator som jag gick och träffade medan hon satt och väntade utanför. När jag kände mig svag och rasade så var hon stark åt mig. Att se sin vän må dåligt måste vara bland det svåraste som finns. Men hon gav inte upp. Hon lämnade inte min sida, under den tiden jag hade det som svårast. Jag kände aldrig att jag behövde förklara mig eller att hon ifrågasatte något gällande våldtäkten. Det kändes som att hon förstod mig och som att hon kunde känna det jag kände vilket gjorde att smärtan från våldtäkten försvann lite. När jag var rädd för att gå ute själv så följde hon med mig. Jag kände mig aldrig ensam. Även fast hon inte var med fysiskt vid övergreppen så kände jag att hon delade min psykiska smärta. Hon följde med mig överallt. Till kuratorn, till psykiatrin, till alla kvinnors hus. Överallt. Hon gjorde mer än någon människa skulle klara av att göra, för att jag skulle slippa känna mig ensam. Hon fick mig att börja hoppas igen. Jag kände mig fri i hennes sällskap. Fri att vara mig själv. Jag kunde vara ledsen och gråta, hon tyckte om mig ändå.

Hoten fortsatte och blev bara värre och värre. Ibland när jag var ute med min kompis kunde jag få sms som: Fin kompis du har. Eller så frågade han något eller skrev ett påstående som tydde på att han visste var jag var. Jag kände mig ständigt iakttagen och förföljd. Jag vågade inte gå någonstans själv. Att vara ute själv på kvällen fick jag panik utav. Det kändes som att jag bara gick och väntade på att det skulle hända igen. Jag vågade inte anmäla för jag litade inte på Sveriges säkerhet. Jag tänkte att han skulle döda mig på ett eller annat sätt.

Så kom den dagen då jag blev överfallen och det hände igen. Efter denna våldtäkt stängde jag av helt och hållet. Jag bestämde mig för att inte prata om det. Jag tror att jag på något sätt tappade en del av mitt förstånd efter detta. Jag förnekade det för mig själv och mådde fruktansvärt dåligt så fort tanken av våldtäkt kom upp i mitt huvud. Jag fortsatte med min fasad utåt sätt för att ingen skulle märka hur dåligt jag mådde. Den enda som jag kände att jag kunde visa det för var min vän som funnits där sen början. Jag fortsatte att gå hos min kurator och min vän fortsatte att följa med, varje gång satt hon utanför och väntade på mig. Min kurator tyckte att jag skulle börja på gruppterapi för att kunna dela med mig om det jag varit med om och också för att få höra andras berättelser. Hon tog kontakt med alla kvinnors hus. Men jag var inte redo att börja prata om det i grupp insåg jag när jag var där på samtal. Några månader senare gick jag till en annan gruppterapi på en ungdomsmottagning. Där valde jag att stanna. Jag fick en bra känsla av det stället och människorna där. Men samtidigt som jag gick på gruppterapin fortsatte jag att prata med min kurator. Att få höra andra berätta om deras upplevelser var en viktig del i mitt läkande. Jag berättade aldrig för dem om överfallen som skedde efter våldtäkten i lägenheten, jag berättade inte heller att jag var förföljd. Det var för mycket och jag skämdes.

Allt verkade bara bli värre och värre. Det var svårt för mig att förstå allt som hände just då för det kändes så overkligt. Jag tänkte hela tiden att nej det här händer inte mig, det är inte sant. Men varje gång han hörde av sig till mig så blev jag påmind om att det var sant. 

Överfallen och våldtäkterna fortsatte i ett och ett halvt år. Jag var för svag för att göra något åt det. Ju längre tiden gick ju mer kände jag att det inte fanns något att göra åt. Det var såhär mitt liv skulle se ut för all framtid. Men sedan fick jag ett sms från honom där det stod: ”Hejdå jag drar till Kanada nu. Jag ska inte röra dig mer. Leken är slut”. Jag blev så jävla arg men samtidigt på något konstigt sätt lättad. Äntligen skulle jag bli lämnad ifred!

Utan stöd hade jag aldrig klarat den här perioden i mitt liv. Jag vet inte hur många gånger jag planerade mitt egna självmord. Men min vän betydde så otroligt mycket för mig och jag kunde inte göra så mot henne, bara lämna henne sådär. Efter allt hon gjort för mig. Hon kämpade varje dag för mig och då ville jag kämpa varje dag för henne också.En viktig del i min läkning och bearbetning har varit att prata med folk i min omgivning. Ju mer tid som gick efter våldtäkterna ju starkare blev jag och ju mer folk vågade jag säga det till. Ungefär vid den tiden han flyttade till Kanada började jag prata med en killkompis om allt. Jag berättade vad som hänt och sen pratade vi ganska mycket om det. Han var den första killen som jag kunnat prata om det med. Han lyssnade och han reagerade. Han brydde sig med andra ord och han var ett stort stöd.

När jag tänker tillbaka så skäms jag för att jag inte anmält. För att det hände gång på gång och hoten blev värre och värre. Men ändå anmälde jag inte. Det känns som att jag kunde ha satt stopp för det. Men jag gjorde det inte. Jag var rädd för vad som kunde ske om jag anmälde och jag såg hela rättsprocessen som extremt jobbig. Jag tänkte att jag skulle bli ifrågasatt för varför jag inte anmält tidigare. Jag var rädd för att inte bli trodd. Ju längre tid som gick ju mer tänkte jag att anmäla inte var ett alternativ. Det var för sent. Vissa av mina vänner har inte kunnat hantera att jag inte anmält. Även det får mig att skämmas för att jag blivit våldtagen, det har känts som att de tvivlat på min oskuld. Jag önskar att det första jag gjort morgonen efter den första våldtäkten var att anmäla. Så på ett sätt ångrar jag det. Men jag är säker på att dom får sina straff på ett eller annat sätt i livet.

Jag har fortfarande svårt att gå ute själv på kvällarna, det är något som jag helst undviker. När någon ringer från okänt nummer får jag panik för jag tänker att det är någon utav äcklena. Det finns vissa platser som jag undviker att gå till, platser som påminner om dem eller platser där jag är rädd för att stöta på dem. Enda sen allt hände har jag haft återkommande mardrömmar nästan varje natt om våldtäkterna. Där allt spelas upp igen. Jag har inte klarat av att ha ett förhållande sen dess och jag tvivlar på att jag någonsin kommer klara av det. Vissa dagar ser jag ingen annan väg ut ur det här än självmord. Jag känner att det är för mycket att bära på. Vad jag än gör så kommer jag alltid minnas. Jag försöker att fokusera på det som faktiskt är bra i mitt liv nu. Men ibland går det inte.

Allt som hänt har verkligen satt sina spår. Det är något jag kommer få att lida av hela mitt liv. Medan det bara var en lek för dem."